Semuc Champey & Coban, Guatemala
Efter några dagar vid sjön så var det dags att dra sig vidare uppåt och nästa på tur var Semuc Champey. Semuc Champey ligger norr i Guatemala, i mitten ungefär. I djungeln, närmsta by är Lanquin som är cirka 40 minuter borst och stad är Coban som är cirka 3 timmar bort.
Det var vi och Hayden som skulle ta sig dit och efter många om och men så vann killarna och vi åker båt över sjön för att sedan ta bussen vidare, istället för buss hela vägen som jag vela. Problemet för killarna var att vi först skulle åka tillbaka till Antigua om vi skulle åka buss hela resan och det tyckte dom var onödigt. Men som ni borde veta vid det här laget så har tjejerna alltid rätt!
Klockan ringer, vi möter Hayden vid baren och sen går vi ner till båten. Båtresan är lugn, tacka gudarna! Grabbarna flinar stolt och säger att dom hade rätt, deras väg var bättre. Jag vela inte åka båt efter den vidriga resan över sjön till Ometepe i Nicaragua.
Väl i land så äter vi frukost och hoppar sedan på bussen vid åtta-snåret. Väl på bussen visar det sig att vägarna är ännu sämre än dom innan, det är dom sämsta vägarna vi någonsin har åkt på. Över berg, vulkaner, ner i dalar, i ge asfalt bara det "naturliga materialet" från berget. Men jag försöker hålla alla vid liv, sjunger, skrattar, skämtar och är helt omedveten om att detta är påväg att bli den värsta resan i hela mitt liv.
Att vi på det lyckas hamna i en liten by som är cirka femtio meter lång, möta en chicken bus så vi är tvungen och backa. Dock missar vår chaufför att trottoarkanten är cirka en meter hög så vi är millimetrar från att välta med bussen. Vi står och vickar så alla i bussen får slänga sig över till andra sidan, så den inte välter, medan människor från kycklingbussen kommer springandes och hänger sig på bussen för att den inte ska välta. Sedan lyfter några andra den så vi får fäste och kan köra framåt. Gubben som stod bakom och skådade detta lär ju fundera (kolla bilden nedan).
Vid halv tolv stannar vi iallafall en kvart för toa och lunch. Vi köper lite snacks och popcorn som vi trycker i oss och sedan är färden igång igen. Ganska snart känner jag en himla magkatarr som bara blir värre och värre. Tabletterna hjälper inte och efter ca 15-20 minuter så hänger jag ut genom rutan på bussen och spyr. Spyr, spyr, spyr. Första två spyorna jag lägger så har jag tömt innehållet i magen. De resterande 12 timmar av att konstant spy var det bara magsyra, fragma och det lilla vattnet som jag fick i mig.
Jag hängde alltså ur bussen och spydde i kanske åtta timmar, sedan hängde jag ur lastbilen med flak som tog oss in i djungeln och spydde i cirka 40 minuter och resterande tid låg jag i vårt rum på GreenGo's, och spydde.
Jag lyckades iallafall tillslut sluta spy och sova genom hela natten. Morgonen därpå var jag mer levande än död. Jag kunde knappt stå själv, jag kunde inte gå själv, jag kunde inte sitta själv men jag kunde vara vrång och låtsas som jag klarade av situationen och inte behövde någon hjälp. Pontus köpte frukt och ris som jag skulle försöka få i mig men efter timmar av att försöka mata mig och att jag inte kunde äta så började Pontus hålla med personalen om att vi skulle åka in till sjukhuset. Men jag var osäker, så jag föreslog att vi skulle ta en promenad istället.
Jo tjena, runt gården gick vi. Eller iallafall Pontus, samtidigt som han fick släpa runt mig. Väl tillbaka i sängen så är jag såklart helt slut och däckar igen. Efter ett tag så känner jag att ja, jag kanske inte kommer bli bättre så vi måste väl åka in till sjukhuset då. Men först en dusch, inte lukta usch! Pontus släpar ner mig, hjälper mig att duscha och sedan säger han till att vi vill ha skjuts till sjukhuset. Detta går tyvärr inte snabbt, flera timmar tar det för att deras bilar inte kommer tillbaka. Pontus blir mer och mer nervös, jag försvinner mer och mer. Pontus blir arg, galen, skäller, surar och tillslut beställer dom en ambulans åt oss.
Efter kanske trettio minuter så har jag vaknat lite till liv, kanske kommit in i andra andningen, vem vet. Eller så är det bara för att man aldrig är så frisk som man är i väntrummet för då. Då glider det in en tant i största laget, fyra hundar och en cowboy. Tanten kollar på mig och säger vamos (som betyder i princip kom igen som i det är bara att åka in det). Sedan går dom, vi och några från hotellet som hjälper oss med väskor och att översätta. Jag flinar och säger "I told you so", jag hade alltså rätt. Hade vi tagit min väg hade jag aldrig blivit matförgiftad av frukosten, så ännu en gång har vi fått det svart på vitt, tjejer har alltid rätt!
Skämt och sido men ändå sanning, hehe
Nåja, väl uppe på parkeringen så möts vi av en pickup som ska föreställa ambulansen och i flaket får jag ligga på i särklass världens sämsta brits och Pontus får sitta på världens sämsta bänk. Jag flyger runt pga den otroligt värdelösa vägen i en ambulans som körs av en cowboy i full fart. Framrutan på flaket saknas, saftblandarna är på, frun till cowboyen hämtas upp och tre timmar senare är vi framme på sjukhuset i Coban.
När jag läggs in har jag 35 grader i kroppstemperatur, jag är kraftigt uttorkad, hela kroppen skakar och jag hade inte ätit på över ett och ett halvt dygn. Dom trycker i mig dropp, första påsen på några sekunder. Ger mig sprutor, mediciner, springer efter filtar som dom lindar in mig i och tar prover.
Problemet är dock att ingen snackar engelska, bara spanska.
Morgonen efter vaknar jag upp av att dom står och pillar på droppen, ger mig någon extra påse återigen i droppen och några timmar senare kommer sjukhusets gynekolog in. Han är den enda som pratar engelska på sjukhuset och förklarar vad som händer, ger oss hans Facebook så vi kan nå han om vi behöver och säger även "I don't know what happened to my people" vilket Pontus och jag än idag skrattar gott åt. Han menade att han inte förstod varför dom inte ville prata engelska, men det lät så roligt.
Vi spenderar största delen av dagarna med att sova. Pontus är vaken lite mer än mig men som tur är så hade vi tv (spanskdubbat såklart) och internet så han kunde roa sig medans jag sov. Dom få tillfällena jag inte sov så löste vi korsord, pratade myterna om tex bigfoot, vart vi skulle åka efter detta och försökte äta den osmakliga mat som vi fick. Jag fick även en tortyr-behandling var femte timme. Min ven som dom hade droppen i var så otroligt öm då dom hade varit tvungen att ge mig så mycket dropp så när dom gav mig sprutor trodde jag att jag skulle dö. Det gjorde så j*vla ont, sån fruktansvärd smärta. Vidrigt
Efter tre dagar så var jag piggare och fick lov att bli utskriven med antibiotika, smärtstillande och vätskeersättning. Det jag kunde äta var barnmat, yoghurt och banan då jag fortfarande hade ont efter att jag spydde och att magen är helt tom så den måste vänja sig.
Efter cirka två veckor kunde jag äta normalt igen!
Eftersom jag fortfarande inte var riktigt frisk, var energilös och hade ont så stannade vi i Coban två dagar där vi mest tog det lugnt, vi gick runt lite i staden, sov och fixade buss till Isla de Flores!
Kämpa på,
