San Blas, Panama
Klockan är sju och vi tar en taxi ut till hamnen där vi ska mötas klockan åtta. Svensk som vi är så vill vi vara i tid, då vi även behöver köpa lite alkohol och snacks innan polisen ska gå igenom våra väskor.
Men självklart så fick vi sitta där, gå från peppade och spända på vad som ska hända till "men kom igen, kan vi bara få åka".
Polisen skulle komma och gå igenom våra väskor vid åtta-halv nio tiden men somsagt så är inte tidpunktligheten en viktig del i dessa länder, som alla andra utländska länder i princip (att man aldrig lär sig...) så vi fick sitta och vänta med våra nyfunna vänner och lära känna dom.
Båten vi hade bokat in oss på var en katamaran från 1998 med en längd på 52 fot. Vi som skulle vara passagerare var vi tre, tre svenska killar, två tjejer från Skottland och tolv tysktalande personer (plus en i besättningen) så ni kan ju dra en vild gissning om vilket språk som många föredrog att prata.
Sedan hade vi även en besättning på tre personer och en underbar voffse!
Vid ett-tiden på natten rullade vi upp ankaret och startade vår segling med Cartagenas fina kustlinje i ryggen.
Under cirka 30 timmar var vi på helt öppet hav, vi hade inte land i sikte under den tiden utan bara hav. En sån konstig känsla men samtigigt så otroligt häftigt, vi var helt plötsligt så små i jämnförelse mot naturen. Det var inte vi, människan, som styrde välden längre utan det var naturen som hade all makt över oss och som tur var så hade allihopa på båten en bra karma.
Vädret var med oss hela resan med konstant sol och klarblå himmel, vågor såklart, men ändå så lugnt vatten!
Och när vi var där, mitt i ingenstans, omringad av hav så får vi se både valar och delfiner.
Lite senare på kvällen som kom det även en ny grupp med delfiner som valde att ge oss en uppvisning utan dess like. Alla på båten blev helt ställd, i chock, och bara hejade på när dom flög runt om oss. Det sjukaste och fränaste jag har sett. Alla vet väl att delfiner kan hoppa, fine, men sådär. Det hade vi ingen aning om!
I fyra dagar seglade vi runt mellan snadbankerna i San Blas.
Vi badade, paddlade, snorklade, festade, vandrade runt öarna, gjorde brasor, grillade, lekte, åkte surfbräda efter gummibåten, umgicks, solade och så vidare.
Vi hade det underbart helt enkelt (om vi utesluter den uteslutna sömnen)
San Blas består av 378 (vad vi har hört, har inte varit särskilt källkritisk där) öar, jag skulle dock kalla det sandbanker med palmer på. Vissa är bebodda, vissa är orörda. Dom skyddas av korallreven som omringar dom och i havet möttes man av sköldpaddor, rockor, delfiner och fiskar i olika former, storlekar och färger.
Ett litet fakta som jag ficksista kvällen är att när de smugglar droger från tex Colombia till Panama så åker de i små båtar över havet. När man åker från Colombia till Panama så kan man mötas av tre kustbevakare, den Colombianska, den Amerikanska och den Panimanska så självklar stöter man på dom ibland. När detta händer så måste smugglarna bli av med kokainet och detta löser dom genom att slänga ut allt i havet och därmed är dom "säker".
Några dagar/veckor/månader senare så kommer en fiskare hem utan lycka och tar en promenad runt hans ö i San Blas provinsen. Denna promenad blir inte som alla andra morgonpromenader, den dagen stöter han på en genomskinlig påse med kokain i som har spolats upp från smugglaren ute på det karibiska havet. Och detta är något som de nu tjänar pengar och lever på ute på dessa öar. Dom får gratis kokain som spolas upp på deras ständer som de sedan säljer vidare.
Dock avslutades historien på ett väldigt chockerande vis.
På varje ö så är det en familj som bor, ett släkte.
En dag spolades det upp ännu en påse kokain på stranden. Inga konstigheter med det men denna kväll skulle det fira. Familjen samlades, dansade, åt, socialiserade och tog kokain. Barnen är såklart med på kvällen men alla börjar somna, en efter en och på morgonen därpå så vaknar 35 personer mindre än vanligt på denna ö. Detta var inte kokain dom hade fått utan det var heroin.
Denna kvällen avled 35 personer. 35 personer.
Detta är en sjuk handel. Oskyldiga människor dör, plågas och tvingas göra saker de inte vill varje dag för att andra ska få dra en lina kokain eller röka lite gräs. Att man stödjer detta är helt sjukt för min del och jag hoppas att folk öppnar sina ögon någongång och inser vad som egentligen händer, vad folk får gå igenom för att man ska få "sitt" knark. Tänk om, tänk rätt
Nog om det innan jag ballar ur totalt men detta var en resa att komma ihåg och en upplevelse för livet!
Träffa underbara människor i en otrolig miljö, bara vara och bara leva. Har ni chansen så gör det!
Ska dock inte sticka under stolen att en dusch, en säng och gå runt i galleriorna var att dö för. Vi alla vet att jag inte är gjord för ett såntdär liv så sex dagar var alldeles lagomt för mig, haha!
Ciao
